Pressvisning 14/5: Livsbild - 20 röster i tid och rum

I vandringsutställningen Livsbild – 20 röster i tid och rum berättar människor med olika funktionsnedsättningar om sina vardagsliv. Under ett års tid har Nordiska museet och Handikapphistoriska föreningen samlat in 260 berättelser om att leva med funktionsnedsättning nu och förr i tiden. Berättelserna rymmer allt från glädje och lycka till sorg och ilska.
 
Utställningen är unik både till innehåll och pedagogiskt upplägg. Alla besökare ska mötas jämlikt och likvärdigt. Besökarna ska ha lika förutsättningar att ta till sig innehållet, oavsett syn-, hörsel- eller läsförmåga.

Tjugo berättelser har valts ut till utställningen. De visas i text, tal och på teckenspråk, samt på lättläst svenska i text och tal. En tidning och en CD-skiva med alla berättelser finns att ta med hem. Alla berättelser som samlats in finns i original på www.livsbild.se. Utställningen har gjorts av projektet Handikapphistoria i kulturarvet, HAIKU, med stöd från Allmänna arvsfonden. 
 

Välkommen på pressvisning på Nordiska museet tisdag 14/5 kl. 15.30.

Flera av de personer som berättat om sitt liv i utställningen närvarar på pressvisningen.
Journalisten Gabriella Ahlström leder ett samtal med dem och utställningens producenter.

Tid: 14/5 kl. 15.30
Plats: I lokalen Fatburen, plan 1 på Nordiska museet.

Ackreditera dig senast 13 maj till margareta.persson@nordiskamuseet.se

För mer information om utställningen Livsbild och projektet HAIKU kontakta

Margareta Persson, projektledare HAIKU
Tfn: 08-519 545 18

Diana Chafik projektledare utställning och Livsbild
Tfn: 08 519 545 39,

Några av rösterna i utställningen:

Richard, 20 från Halmstad pratar numera på egen hand:
I somras fick jag en liten dator med talsyntes, så nu kan jag uttrycka mig fritt med mina kompisar. Tidigare hade jag en bokstavstavla. Jag pekade på bokstav efter bokstav och assistenten var min röst. Då fick man censurera sig lite.

Caroline, 21 från Borås fick nyligen diagnosen Aspergers syndrom:
En diagnos hade knappast förvandlat livet till en idyllisk Hollywoodsaga. Men om kunskap är makt så hade diagnosen gjort det möjligt för mig att bli förstådd av omgivningen och att kunna förstå mig själv. Det hade varit värt mer än jag kan sätta ord på.

Lolo, 63 från Stockholm berättar om tiden utan eget språk:
Många av oss som gick i dövskolor runt om i Sverige under 1900-talet saknade eget språk de första sju åren av våra liv. Hemma hade vi inte möjlighet att utveckla något språk. Våra föräldrar fick veta att de skulle tala rakt in i våra öron. Det var så vi skulle lära oss att uppfatta ljud. Men den metoden fungerade inte, visade det sig.

Sofia, 19 från Kalmar börjar morgonen med mediciner, sedan är hon ”som alla andra”:
Gick ut i vardagsrummet i vår lägenhet. Min och min sambos. Gick vidare till köket. Började rota fram grejer ur skåpen. Medicin. Kanyler. Sprutor. Allt ska fixas och blandas. Mätas och plockas fram. Samlade ihop det jag behövde och begav mig till soffan. Satte igång TVn och började inhalera. Fyrtiofem minuter senare var jag klar. Då hade jag fått i mig mina mediciner – och då var det dags att vara som alla andra.

Bengt, 79 från Nyköping skriver om sin dyslexi:
Jag vet hur det känns att ha en far som var bäst i klassen, men säger att jag är lat och bortskämd. Att känna sig dum och utanför men inte veta varför. Jag vet hur det är att känna glädjen efter seger mot drakarna som alltid vill dra ner mig i träsket av rädsla och modlöshet.

Viktoria, 40 från Sundsvall var elitidrottare under många år:
Det är sen kväll i Peking under Paralympics 2008 och mobiltelefonen har tystnat till slut. Sveriges medaljtorka under OS har gett vår tävlingstrupp och våra medaljer mer publicitet än vanligt. Jag går runt i mörkret bland husen och försöker summera det som hänt. Den här dagen var mitt mål att komma till final. Men när vi kom in i finalhallen gick jag för fullt – och tog brons.