Smycken

Nordiska museet gläntar på locket till sitt smyckeskrin och visar 1 000 smycken i en gnistrande och glimrande utställning.

Här finns det mesta, från det enkla till det mest exklusiva, från 1500-talet och fram till idag. Och alla smycken bär på en unik historia – om de människor som bar dem och om den tid de levde i. Allt från kungliga garnityr till folkliga dräktsmycken och enkla bijouterier i vanliga och ovanliga material som hår, plast och järn visas. Bland utställningens guldkorn finns några av de allra mest spännande föremålen i museets smyckesamling, bland annat Banérsmycket från år 1600, Gustav III:s revolutionsringar och en ring med det hittills enda kända porträttet av Årstafrun.

Mer om utställningen: från att smycka till att hålla fast

Utställningens 1 000 smycken är indelade i olika avsnitt. Det största avsnittet med flest smycken handlar om mode, status och identitet. I det visas mängder av halsband, armband, hängsmycken, broscher, örhängen, ringar och garnityr. I avsnittet Glädje och sorg visas ringar som trohetssymboler, sorg- och minnessmycken och brudkronor. I Smycken och hår finns smycken av, med och för hår, och i Magi och symbolik visas smycken som haft magisk betydelse som ansetts ge bäraren lycka eller skyddat denne mot sjukdomar, olyckor och onda makter. I avsnittet Hålla fast visas söljor, halslås, manchettknappar, slipshållare, skospännen, krås- och hattnålar och bälteskedjor, med mera. Alla har en praktisk funktion för att hålla ihop dräkten eller frisyren. I avsnittet Guldkorn visas de kanske mest spännande föremålen i museets smyckesamling. Bland annat visas smycket som Gustav Banér lämnade som avskedsgåva strax innan han halshöggs i Linköpings blodbad år 1600, de ringar som Gustav III delade ut som pr-material efter statskuppen 1772 och ringen med det första kända porträttet av den berömda Årstafrun.

Mode, status och identitet

Smycken följer mode och trender som dekoration – men bär också en historia om de som använt dem. Smycken visar ekonomisk status och att man är en del av ett visst socialt sammanhang. De används av många olika anledningar. Så är det idag och så var det förr.

Pärlor

Skimrande pärlor var populära i smyckemodet på 1600-talet, liksom diamanter. Till att börja med främst i samhällets högsta skikt. Billigare konstgjorda pärlor av blåst glas, belagda med krossade fiskfjäll, tillverkades tidigt i bland annat England. Precis som nu försökte man även förr efterlikna dyrbara smycken i enklare material.

Bondekulturens smycken blir mode

Bondebefolkningen slutade på de flesta håll att använda folkdräkt under 1800-talet och mängder av dräktsmycken såldes till guldsmeder, även utomlands. Silvret blev till nya smycken, eller smyckena såldes som de var – till Stockholms borgare och kulturelit. De blev ”mode” i nya sammanhang. Den folkliga kulturen inspirerade till romantiserande tolkningar.

Garnityr

Garnityr av glas och oäkta metall var vanliga under rokokotiden, särskilt i England och Frankrike. Färg var ett viktigt inslag i 1700-talets smycken. Ibland användes ädelstenar i regnbågens alla färger.

Svart och grovt på 1800-talet

Under fyrtio år, mellan 1861 och fram till sin död 1901, bar Englands drottning Victoria sorgdräkt, och hon blev stilbildande inom såväl dräkt- som accessoarmodet. Svarta smycken blev högsta mode. De tillverkades i nya, lätta material som ebonit, guttaperka och fossilt stenkol, även kallat jet eller gagat. Allt fler hade möjlighet att skaffa dem.

Starka identitetsbärare

Smycken är starka identitetsbärare i kombination med kläder, skor, frisyr och kroppshållning. Inom ungdomskulturen är uttrycken ofta utmanande och uppseendeväckande.

Smycken av plastmaterial

Smycken som imiterade exklusiva material som elfenben, sköldpadd och olika ädelstenar massproducerades under slutet av 1800-talet i syntetiskt framställda material. Den första plasten, den halvsyntetiska celluloiden, kom kring 1870. Den första helsyntetiska plasten, bakeliten, uppfanns i början av 1900-talet.

Skånskt striglakors

Praktfulla smycken och kläder användes vid högtid och bröllop, och visade den skånska bondkvinnans status. Silvret var en viktig kapitalplacering. I Skåne blomstrade handeln med nordtyska städer under 1500- och 1600-talen. Både borgare och bönder hade råd att skaffa smycken, tillverkade av tyska och svenska guldsmeder. Korsen användes oftast av bondkvinnorna. Med tiden blev de större, med allt fler hängen och annan dekor.

Magi och symbolik

Smycken har ofta haft magisk betydelse. De har burits som amuletter, inte alltid synliga, för att ge bäraren lycka, eller för att skydda mot sjukdomar, olyckor och onda makter.

I glädje och sorg

Smycken bär på löften och minnen i samband med livets olika händelser. De är ofta symboler och ibland tecken som omvärlden kan tyda. Många smycken är knutna till trolovning och bröllop, en del till sorg.

Samiskt silver

Inom den samiska kulturen var silversmycken en viktig kapitalplacering, men de var också laddade med magi och symbolik. Samernas omfattande handel med Norge omsattes i silverföremål. I handelsstaden Bergen fanns gott om dräktsilver tillverkat i Nordtyskland. Handelsförbundet Hansan hade från 1300–1600-talet stort inflytande på handel och konsthantverk i Norden. Samerna använde silvret vid bröllop eller till att handla med. Det vägdes och ibland märktes föremålen med sin vikt – silvret fungerade som värdemätare.

Sorgsmycken

Smycken bär på löften och minnen i samband med livets olika händelser. Sorgsmycken har varit vanliga i samhällets mellanskikt långt in på 1900-talet. Numera kommuniceras inte sorg lika starkt via kläder och smycken.

Smycken och hår – av, med och för hår

Smycken av hår var vanliga förr, särskilt kring mitten av 1800-talet. Ofta som minnen av en nära person eller någon som dött. Smycken för håret har dekorerat och hållit håret på plats – som prydnadskammar av olika slag, diadem och hårnålar.

Till minne – minnessmycken med hår

I den rika flora av minnessmycken på 1800-talet var hårlockar särskilt vanliga. Håret förvarades ofta på baksidan av en medaljong eller brosch och det har ibland ansetts bära en persons egenskaper. Smycken med hår uppträdde först som minnen vid sorg men de blev allt oftare bevis på kärlek och vänskap och mer allmänt använda. Under 1800-talets slut massproducerades minnessmycken med olika motiv och en slät yta för ingravering av initialer och monogram. Minnessmycken producerades också som souvenirer och för att markera jubileer och andra händelser.

Hålla fast

Många smycken har haft en praktisk funktion: att hålla ihop dräkten eller frisyren. Det praktiska och nödvändiga med att fästa och drapera har också inneburit en möjlighet att smycka sig på väl exponerade ställen: på bröstet, i midjan, vid knäbyxornas kant eller på skorna. Samtidigt som de varit en prydnad har de även visat bärarens status och identitet.

Knappar

Knappar känner vi idag som ett vanligt och vardagligt sätt att hålla ihop kläder. Men nog har många knappar också smyckat. Med ett mer figurnära snitt på kläderna började man efter medeltiden använda knappar för att hålla kläderna snyggt på plats. Knappar var till en början ett manligt attribut, kvinnors kläder snördes och häktades länge.

Tidslinjen – ett axplock

Varje tidsepok och varje kultur formar sina smycken, alltid med koppling till den stil och det mode som gäller.

Renässansen – stränga förordningar (omkring 1400–1630)

De vanligaste smyckena bland de förmögna var praktfulla halskedjor av guld, hängsmycken, ringar och hattagraffer. Stenar som ofta användes i 1500-talets smycken var diamanter, rubiner, smaragder och safirer. Pärlor och emaljarbeten förekom också. Smyckena bars för att visa makt och rikedom, men också som skydd mot onda makter eller för att bringa lycka. Vem som helst kunde inte bära vilket smycke som helst – det fanns förordningar som skulle begränsa lyxkonsumtion och markera sociala gränser. Smyckena tillverkades för hand av skickliga guldsmeder. Det fanns också stränga regler kring vem som fick arbeta med guld, emalj och ädelstenar.

Barocken – blommor och glitter (omkring 1630–1730)

Blommor och diamanter var nyckelord för smyckekonsten under 1600-talet. Smyckemodet förändrades med tryckta mönsterbilder som spreds från Paris och inspirerade guldsmeder i övriga Europa. Broschen blev modesmycket. Smycken av guld, emalj, pärlor och slipade ädelstenar som syddes fast direkt på klädesplagget blev mycket populära bland de förmögna. Nu hade man lärt sig fasettslipa ädelstenarna så att de glittrade ännu mer. Världshandeln ökade och fler smyckestenar kom i omlopp.

Rokokon – diamanter och pärlor (omkring 1730–1780)

Diamanter och pärlor blev rokokons kännetecken. Diamanterna infattades ofta i silver för att de skulle bli ännu mer bländande i den vita metallen. Smyckets baksida var ofta av guld. Hovets kvinnor använde kostbara så kallade ”bröstsmycken”. De började i urringningen och avslutades avsmalnande nedtill på klänningslivet. Girandoler var moderna, liksom bandrosetter.

Klassicismen – antiken inspirerar (omkring 1780–1850)

Modet och smyckekonsten präglades av inspiration från Grekland och Rom, genom arkeologiska utgrävningar av antika städer. Till tunna bomullsklänningar med högt skuret liv användes smycken i enkla former. Stora ringformade örhängen var en nyhet, liksom halsband sammansatta av smala kedjor. Nu kom också ringar och medaljonger med motiv från den klassiska arkitekturen. Kaméer (ädelstenar med bild i upphöjd relief) och smycken av polerat stål blev efterfrågade.

Historicismen – fortsatt bakåtblickande (omkring 1850–1895)

1800-talet var en tid med stora ekonomiska, politiska och sociala förändringar. Smyckemodet präglades även fortsättningsvis av ett ökat historiskt medvetande, och ornament från äldre tiders smycken återanvändes. Fabrikstillverkade modesmycken i billigare material, bijouterier, blev allt vanligare. Bilder av nya modevaror spreds i modetidskrifter och tidningar. Resandet ökade med de nya ångbåtarna och tågen – modet nådde ut snabbare, till allt fler.
I konstnärliga kretsar och i de högre samhällsskikten fanns en oro för att den folkliga kulturen höll på att försvinna. En nationalromantisk stil utvecklades i dräkt och smycken, utan koppling till den lokala användning och den funktion som exempelvis folkdräkten hade haft tidigare.

Jugend – naturen inspirerar (omkring 1895–1915)

Jugendstilen, i Frankrike kallad art nouveau, hämtade sina förebilder i naturen med djur och växter som dekorativa ornament. Även kvinnokroppen gav inspiration. Den franska versionen av stilen var dominerande, men samtidigt förekom en mer geometrisk variant, särskilt i Österrike och England. Smyckena tillverkades både för hand och maskinellt. Alla tänkbara material förekom: tenn, horn, järn, trä, silver och guld. Många av Europas länder industrialiserades under 1800-talet. Jugendstilen uppkom i strävan efter att hitta en ny stil för den nya tiden, helt fristående från de gamla.

1900-talet – århundradet då allt är tillåtet

Smyckekonsten förändrades oerhört under 1900-talet. Personligt utformade smycken har alltid varit åtråvärda, men från 1960-talets början gick smyckekonsten nya vägar. Influenser från andra konstformer och användandet av ovanliga, ofta billiga material skapade ett mer individuellt smyckemode. Givetvis förekom ett traditionellt smyckemode parallellt med denna nya konstform.

Fler smycken i databas

För den som blir inspirerad efter att ha sett utställningen och vill titta på fler smycken finns uppåt 10 000 smycken i Nordiska museets samlingar och de är sökbara i museets databas som är tillgänglig i utställningen och på webben.
Till DigitaltMuseum
Till webbplatsen Smycken

Smycken öppnade 14 september 2012 och pågår tillsvidare.